Historien bakom tifot

1944:"Vår himmelsblå färg har sent omsider krönts av ärans lager"

 

”MFF:are är vi alla - Vi segra kan - Men inte falla” Det sjöngs denna eftermiddag. Det sjöngs med glädje. Det sjöngs med stolthet. Det sjöngs igen, och igen, och igen…

Den praktfulla försommargrönskan på Kungliga Djurgården var vackrare än någonsin. På restaurang Hasselbackens annex, Gubbhyllan, hade det dukats till fest för trettio personer. En fest som blev av, en fest som kunde ha ställts in, om inte elva av Eric Persson utvalda fotbollspelare svarat för en hjälteinsats, och därmed förhindrade att ett sorgetåg skulle avgå söderut från Stockholms Central.

Några timmar tidigare, hade det på Råsunda fotbollstadion, samlats 35920 åskådare (rekord för allsvensk fotboll). På ena planhalvan stod ett lag med åtta SM-titlar bakom sig. Två av dessa hade tillkommit sedan Allsvenskan startade, och vid seger fanns hopp för AIK, om ett tredje allsvenskt guld. På den andra halvan, en klubb som ännu aldrig hade fått uppleva äran att vinna en SM-pokal.

De spelare som nu skulle försöka ändra på detta, formerade sig enligt följande uppställning.

 

Helge ”Gripen” Bengtsson

Hasse Malmström - Sture Mårtensson - Erik Nilsson

Kjell Rosén - Kjell Hjertsson

Arne Hjertsson - Börje Tapper - Sven Hjertsson - Carl-Erik ”Pigge” Sandberg - Stellan Nilsson

 


Malmö FF hade som alltid vid sina Stockholmsbesök, övernattat på Hotell Regina, vilket ägdes av MFF-vännen, och den i Malmö födde ”Figge” Sjöö. Vid frukosten hade det inte glammats som vanlig, det gick att ta på den förväntansfulla, och kanske ödesmättade stämningen. Samtliga visste att detta skulle bli en dag att minnas. De flesta anade att de var på väg att skriva MFF-historia. Det lyste en beslutsamhet i ögonen på spelarnas något bleka ansikten.

Klockan 13.30 den 29/5, annandag pingst 1944, rullade bollen igång på nationalarenan. Klockan 15.15 hade Malmö FF blivit Svenska Mästare!!! MFF hade slagit AIK med 2-1, med mål av Sven Hjertsson och Börje Tapper.

”MFF:are är vi alla- Vi segra kan men inte falla” Sången på Djurgårdskrogen fortsatte, endast ”Hövdingen” satt lågmält begrundande, försjunken i tankar. Tankar som gick tio år tillbaks i tiden. Då förnedrad och diskfalicerad. Nu som nybliven Svensk Mästare. Eric Persson återkom ofta i sitt vidare liv till just detta ögonblick. Trots framtida framgångar av elefantiasisstorlek, lär han ett år innan sin bortgång, sagt till journalisten Birger Buhre: ”Den dagen var nog den lyckligaste i mitt liv”.

De spelare som hade tillräckligt antal spelade matcher för att få medalj var:
Helge Bengtsson. Erik Nilsson. Hans Malmström. Kjell Rosén, Sture Mårtensson. KJELL HJERTSSON. Börje Tapper. Arne Hjertsson. Gustaf Nilsson. Carl-Erik Sandberg. Stellan Nilsson.

En av dessa är fortfarande glädjande nog kvar i livet. Kanske sitter han på läktaren denna majdag så många år efter den majdag då det hände. I så fall. Stå upp för KJELL HJERTSSON.

 

Carlo Nilsson


Fotnot: "Skymfen från år 1934 är avtvådd. Vår himmelsblå färg har sent omsider krönts av ärans lager" är ett citat ur MFF:s årsbok från 1944.

 

Bilder på tifot

2 majl 2010: MFF - Trelleborgs FF

 


 

Fler bilder från tifot och matchen hittar du här:

http://www.mff-familjen.se/index.php?page=visa-bilder&ar=2010&manad=05&dag=02&kat1=MFF&kat2=Trelleborgs%20FF